Det var i början på maj och ligaspelet gick mot sitt slut. Vid tillfället hade laget, fyllt av landslagsspelare och gräddan av den italienska fotbollen, fyra återstående omgångar av säsongen, och som vanligt toppade man tabellen.
Dagen innan hade man tagit en avstickare till Lissabon för att ställa upp i en avskedsmatch för Benfica-legendaren Xico Ferreira. Ferreira hade varit Benfica trogen i 11 år, men vid den här tidpunkten började det ryktas om en flytt för den alltid välspelande mittfältaren. Laget som var allra mest intresserat av portugisen var det lag som i avskedsmatchen stod som motståndare, Italiens största lag.
Avskedsmatchen slutade med en 3-2-seger för hemmalaget, och Ferreira var nu inbjuden till Italien för att diskutera en övergång efter säsongens slut.
När italienarna sedan steg på planet med destination hem från det vackra Lissabon till de mer dimmiga och disiga norditalienska breddgraderna var det med en känsla av att klubben nu skulle ta hem scudetton ytterligare en gång, för femte gången i rad.
När kaptenen för flygplanet, en Fiat G212CP, närmade sig Italien upptäckte han att vädret var stormliknande och att sikten var begränsad. För att lättare kunna landa valde Pierluigi Meroni och hans kollegor att gå ner på en lägre höjd för att på så vis undvika den kraftiga dimman, tjock som ett duntäcke. Det beslutet skulle visa sig bli deras livs misstag, ett misstag som de aldrig mer skulle få chansen att korrigera.
Under 1940-talet genomgick Italien svåra tider, betydligt svårare än dem man går igenom idag. Andra världskriget drabbade Italien hårt, och som om det inte vore nog tvingades man leva under ett förtryck skapat av Benito Mussolini, premiärminister mellan 1922 och 1943.
Il Duce, som han kallades, försökte återupprätta det romerska riket och ingick under andra världskriget en allians med Adolf Hitlers Tyskland och Hideki Tojos Japan, en allians som kom att kallas för axelmakterna.
Att leva under detta förtryck från landets ledning, och hat från övriga världen, satte sina spår hos italienarna. Folket behövde förebilder, goda människor som utförde goda handlingar, om än inte alltid livsnödvändiga handlingar.
Efter andra världskrigets slut och partisanernas avrättning av Mussolini fanns där ett fotbollslag med världsklassspelare som kom att bli de allra bästa förebilder för landets befolkning. Även Italiens landslag bestod under den här perioden till största delar av spelare från den här klubben, den mest framgångsrika av dem alla,
Il Grande Torino.
Med spelare som lagkaptenen Valentino Mazzola, Ezio Loik, Franco Ossola och Guglielmo Gabetto, för att nämna några, var det här laget helt överlägset alla andra. Torino vann ligan 1943, som blev den sista säsongen innan ett kortare uppehåll på grund av kriget som slog hårt mot landet, och därefter fortsatte man sin Eriksgata med scudetto-titlar -46, -47 och -48.
Sedan kom 1949, och även den säsongen var Torino i en klass för sig själva. Ända fram till och med den där avskedsmatchen i Portugal, en match som skulle visa sig bli ett avsked för fler spelare än bara Xico Ferreira.
Den 4:e maj 1949 sjönk flygplanet med hela Italiens mest älskade lag ner på lägre höjder för att undvika den tjocka dimma som lagt sig över norra Italien. När planet närmade sig Turin skulle kapten Meroni försöka ta sikte på den kyrka som står uppe på Superga-kullarna utanför staden, en kyrka som användes som ett riktmärke av många kaptener vid landning i Turin.
Just den här dagen var dock dimman så pass tjock att besättningen på planet som bar Italiens bästa fotbollslag missbedömde höjden och istället för att använda kyrkan som ett riktmärke kraschade rakt in i densammes bakre vägg.
I samma ögonblick som kapten Meroni och hans mannar upptäckte sitt misstag tillintetgjordes Italiens bästa fotbollslag någonsin. Inte någon av de personer som befann sig ombord överlevde.
I ett enda slag hade ett lagbygge som erövrat Italien utplånats, och sorgen som spred sig över hela landet var av aldrig tidigare skådat slag. Människor grät öppet på gatorna, Turin-bor tog sig upp på Superga för att bevittna om det hemska som berättades verkligen var sant och en kvinna tog till och med livet av sig till följd av den tragiska olyckan.
Torino FC skulle aldrig mer bli sig likt, och det tog drygt 20 år innan Italien hade ett landslag som på allvar kunde konkurrera med världstoppen igen.
De fyra matcher som återstod av säsongen spelades av med Primavera-spelare, och dessa lyckades vinna resterande matcher för att ta hem den scudetto som skulle bli Il Grande Torinos femte raka, och även den sista. Motståndarna (Genoa, Palermo, Sampdoria och Fiorentina) ställde även de upp med sina Primavera-spelare i en sympatisk gest mot det mest framgångsrika laget under 40-talet.
I och med olyckan blev det heller ingen övergång för Xico Ferreira till Torino. Istället donerade portugisen en stor summa pengar till offrens anhöriga, de människor vars män, pappor, bröder och söner han hoppats skulle bli hans framtida lagkamrater men som istället gick en alldeles för tidig död tillmötes.
Sedan denna dag, för 63 år sedan, har Torino FC varje år, den 4:e maj, marscherat upp till kyrkan på Superga-kullen för att hedra de 31 omkomna genom att läsa upp deras namn och minnas dem med värme.
Valerio Bacigalupo
Aldo Ballarin
Dino Ballarin
Milo Bongiorni
Eusebio Castigliano
Rubens Fadini
Guglielmo Gabetto
Ruggero Grava
Giuseppe Grezar
Ezio Loik
Virgilio Maroso
Danilo Martelli
Valentino Mazzola
Romeo Menti
Piero Operto
Franco Ossola
Mario Rigamonti
Julius Schubert
Amaldo Agnisetta
Ippolito Civalleri
Egri Erbstein
Leslie Lievesley
Ottavio Corina
Renato Casalbore
Luigi Cavallero
Renato Tosatti
Pierluigi Meroni
Antonio Pangrazi
Celestino D'Inca
Cesare Biancardi
Andrea Bonaiuti
Torino är, till den här säsongen, tillbaka i Serie A efter några år i Serie B. Välkomna hem, jag önskar er den största lycka!
Il Grande Torino, sempre per noi!
