Det var långtifrån solklart att han skulle bli fotbollsspelare. Det fanns andra intressen som lockade hans intellektuella mer än vad en rund boll och elva svettiga motståndare gjorde. Han, till skillnad från många andra, tyckte om att gå till skolan och få lära sig saker. Han kunde sitta ner i det välbärgade hemmet och njuta av en bra bok och låta sig hänföras av gammal klassisk musik när hans jämnåriga var ute på stan och och lekte rövare och tog några cigg.
Han var på många sätt en annorlunda pojke där uppe i norr i den lilla staden Biella, men det var en viss talang som särskiljde honom lite extra. Han var en jäkel på att sparka boll, och de flesta gånger han gjorde det slutade det med att samma boll fick hämtas ur nätmaskorna av motståndarmålvakten.
Den talangen blev den han satsade på, även om han mycket väl kunnat bli läkare istället. Men det var något med att uppträda framför stora folkmassor och bli överöst av deras kärlek de många gånger han gjorde mål som blev avgörande för hans karriärval.
Som 17-åring debuterade han i Serie A med det norditalienska laget Piacenza. Det blev hela 17 matcher och tre mål för ynglingen under hans debutsäsong innan det bar av till det något mer hetlevrade och ofta politiskt inkorrekta Verona. Över två säsonger spelade han 39 matcher och gjorde totalt fem mål, och utöver detta lyckades han även köra ner sin bil i floden Sile.
2002 köptes han av Parma och under sin andra säsong var det dags för det stora genombrottet när han slog igenom med dunder och brak och smällde in 23 mål i Serie A, något som gav honom en andraplats i skytteligan. Även året efter gjorde han 23 mål, och under sina tre säsonger i Parma lyckades han göra totalt 50 mål på 96 matcher.
Därefter var det dags att ta klivet ut på den riktigt stora scenen, ut på fotbollens egen La Scala. Han värvades av Milan och skulle bli deras nästa stora skyttekung, men under sina tre år där kände han sig aldrig riktigt hemma och supportrarna tog honom aldrig till sina hjärtan. Det var en tung tid, men man ska alltid komma ihåg att han faktiskt gjorde 36 mål på 94 matcher (0,38 mål/match), något som i viss mån skulle kunna jämföras med den högt älskade Filippo Inzaghis målskörd på 73 baljor på 202 matcher (0,35 mål/match). Det kanske är en haltande jämförelse, men ändock en jämförelse.
Han skulle återigen hitta ljuset i tunneln i renässansens Florens tillsammans med sin före detta tränare Cesare Prandelli, när han under sina fyra år med Viola mäktade med 48 mål. Detta gjorde honom också till den yngste spelaren som nått 100 Serie A-mål. Inte illa pinkat för en spelare som ofta fått mycket skit, många gånger oförtjänt.
Under de sista säsongerna i Fiorentina gick det dock ganska tungt och i januari i år flyttade han närmare sitt barndomshem. Han skrev på för fyra år med Ligurien-klubben Genoa, men även våren i hamnstaden var relativt motig. Det blev fyra mål hos il Grifone innan det i sommar blev dags för ytterligare en flytt under mercatons sista dag.
Idag är han 30 år och har precis skrivit på för Bologna, något som så här långt ser ut som ett riktigt lyckodrag. Vi är bara sex matcher in i säsongen, men den beläste anfallaren har redan hunnit med fem mål, varav två idag i Bolognas kross av Catania.
Han är inte som alla andra. Han tycker fortfarande mer om en bra bok och klassisk musik än "tuffa" tatueringar och galna frisyrer. Han är utan någon större tvekan en av de mest intelligenta fotbollsspelarna som finns där ute, och jag tycker vi ska vara väldigt glada över att Alberto Gilardino valde fotbollen framför läkaryrket. Eller vad säger ni?
Bentornato, il professore!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar