Det finns mycket negativt att säga om Neapel. Staden är styrd av den fruktade Camorran, den saknar sophämtning och är bebodd av invånare som då och då rånar sina egna idoler. Men det finns en sak som är alldeles fantastisk med Neapel, och det är fotbollslaget som ägs av filmmagnaten Aurelio De Laurentiis, SSC Napoli.
Förra säsongen tog laget Serie A med storm, och kvalificerade sig för första gången sen Diego Maradonas tid till den ärofyllda turneringen kallad Champions League. Den här säsongen har spelet i ligan hackat en aning, medan spelet i CL har imponerat på hela fotbolls-Europa. Laget fick tuffast tänkbara lottning när de hamnade i samma grupp som jätten FC Bayern, rika Manchester City och habila Villareal. Få var de som trodde att Napoli skulle överleva den gruppen och ta sig till slutspel, men de ljusblå chockade alla genom att slå ut stenrika och hårdsatsande Premier League-ettan City. Därefter lottades man in i en åttondelsfinal där Chelsea väntade på den andra planhalvan, så motståndet skulle inte bli mycket lättare hädanefter heller.
Samtidigt som Napoli har haft det lite tufft i ligaspelet, så har Chelsea med nye demontränaren André Villas-Boas haft stora bekymmer i vad som av många kallas "världens bästa liga". Påpassligt nog så hade italienarna en stigande formkurva inför gårdagens möte lagen emellan, medan engelsmännens dito sjönk som en sten. När matchen väl blåstes igång klockan 20.45 nere på det sjövilda San Paolo i Neapel så kunde man snabbt urskilja just vilket lag det var som hade en portion självförtroende med sig i fickan. Napoli satte full fart från första början och borde ha gjort åtminstone ett mål under den första kvarten, kanske främst genom Edinson Cavani som brände ett jätteläge. När knappt en halvtimme av första halvleken var spelad var det dock dags för rutinerade Paolo Cannavaro att sparka hål i luften, och i och med det bjuda Chelseas spanjor Juan Mata på ett friläge, en chans som Mata inte hade några som helst problem med att förvalta.
En chock för Napoli givetvis, och publiken på San Paolo tystnade en aning. Men de fick snart anledning att jubla igen, när El Pocho, Ezequiel Lavezzi smekte in kvitteringen med dryga fem minuter kvar. Och när alla trodde att lagen skulle gå in i halvtidsvilan med ett oavgjort resultat så ville skyttekungen Edinson Cavani och Chelsea-backen Branislav Ivanovic annat. Någon av de två stötte in 2-1 för hemmalaget, ett psykologiskt viktigt mål för Napoli, och självklart otroligt tungt för London-laget.
I den andra halvleken jämnade matchen ut sig en aning, men det var fortsatt böljande och en härlig match att se på. Chanser skapades åt båda håll, även om Napoli kanske kom till de absolut vassaste lägena. Runt den 65:e minuten var det så dags för El Pocho att presentera sig igen, då han frispelad av Cavani inte gjorde något som helst misstag utan placerade in bollen i ett öppet och övergivet mål. 3-1 var ett faktum, och framtidsutsikterna såg plötsligt väldigt bra ut för italienarna. Än bättre hade de kunnat bli, om Cristian Maggio hade förvaltat det jätteläge som till slut räddades på mållinjen av Ashley Cole.
3-1 är dock ett otroligt bra resultat att ta med sig till London, och innebär således att laget har råd att förlora med ett mål på Stamford Bridge om det skulle te sig så. Det finns många matematiska formler som tar Napoli vidare, och vi får verkligen hoppas att så blir fallet. För vem vill gå miste om ett fullständigt kokande San Paolo i en Champions League-kvartsfinal? Och vem vill gå miste om den chans som innebär att "världens bästa liga" kan vara utan representanter när Europas sexton bästa lag ska göra upp om den mest åtråvärda titeln inom klubbfotbollen?
Det är inte alls omöjligt att Europas mest bespottade liga, vår, har två (möjligtvis tre beroende på krislaget Inters framgång) lag fler än Premier League när kvartsfinalerna drar igång. Dessutom är det två italienska lag som kan ha pulvriserat de två sista engelska hoppen. Det skulle vara en fin värld att leva i, enligt mig.
Så tack Napoli, för att ni ännu en gång visade hur stor och passionerad den italienska fotbollen är. Vi som följer il calcio vet det, men det finns många andra där ute i fotbollsvärlden som helt har glömt bort den italienska fotbollens elegans och passion.
Så återigen, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar