Det italienska domarhatet

Ännu en helg fullspäckad med italiensk fotboll, men istället för att dissekera de matcher som står på menyn tänkte jag lyfta upp ett ämne som troligen varit det hetaste av dem alla under veckan som gått.

Den italienska fotbollsälskaren är inte bara den som står i curvan tillsammans med sina ultrás-bröder. Så kanske det är i många andra länder, exempelvis Sverige, men i Italien genomsyrar fotbollen hela samhället. Alla italienare har en relation till fotbollen, vare sig det handlar om tanten i lokalkiosken som säljer dagens Gazzetta, den äldre mannen som sitter på uteserveringen och fördriver sina dagar genom att svepa några cappuccino och snicksnacka, barnen i skolan som spelar boll och låtsas vara sina största idoler samt de allra mest hårdkokta supportrarna som går under smeknamnet ultrás. Alla italienare brinner för sin kära calcio.

Det finns få exempel på ett land, om ens något, som Italien där domarna symboliserar allt som är fel i samhället. De italienska medborgarna har, under republikens korta livstid, fått lov att vänja sig vid att maktens män utnyttjat dem på alla möjliga och omöjliga sätt. Alltid har en misstro mot landets ledare funnits djupt inrotad i italienarens själ. Mellan 1922 och 1943 var det ”Il Duce”, ”ledaren”, Benito Mussolini som med sitt fascistparti och envälde utövade tortyr mot det egna folket.

Från och med 80-/90-talet fram till idag har en annan man, vid namn Silvio Berlusconi, många gånger utnyttjat sin maktposition på ett ofördelaktigt sätt gentemot det italienska folket. Nu ska vi inte på något sätt jämföra diktatorn Mussolini med fifflaren och playboyen Berlusconi, men någon ytterligare tilltro till maktens män har han inte lyckats frammana hos sitt folk, snarare tvärtom. Det har varit bunga bunga-partyn hit, och mutskandaler dit.

Något som heller inte underlättar när man talar om folkets tro på republiken, är det faktum att landet än idag, i stora delar åtminstone, styrs av olika klaner av den italienska maffian. Som exempel på kriminella organisationer som sitter på lika mycket, om inte mer, makt än politikerna har vi den sicilianska organisationen Cosa Nostra, den kalabriska sammanslutningen kallad N’drangeta samt den napolitanska motsvarigheten som går under namnet Camorra. Alla dessa klaner fortsätter frodas i ett Italien som lever på 2010-talet, och ingenting ser ut att kunna stoppa dem. Och just det är en stor anledning till att det italienska folket inte litar på sina förtroendevalda ledare.

Denna tumör kommer knappast växa bort ur ett land som bokstavligt talat är maffians hemland, speciellt inte så länge politikerna låter sig matas av den hand som de egentligen borde anstränga sig för att hugga av.

Så, vad har det med fotbollsdomare att göra?

På en fotbollsplan finns det en person, nuförtiden ofta fyra, som påminner italienarna om maktens män. De som bestämmer. Det är de män som allt som oftast springer runt på den gröna rektangeln i skrikgula tröjor och med en visselpipa i munnen.

L’arbitro. Domaren.

All den ilska och misstro som i över hundra år har riktats mot personer i maktposition, allt från politiker och domstolsdomare till chefer och tjänstemän, riktas under matchens 90 minuter mot fotbollens motsvarighet till dessa. I Italien är det på intet sätt berömvärt att bli fotbollsdomare, snarare får du allas sneda blickar riktade mot dig. Ingen normal person ska gå och bli fotbollsdomare, det är närmast betraktat som ett skamfullt yrke.

Under il calcios alla år i TV, har så kallade moviolas, program där man enbart bedömer domarens insatser och pekar ut alla dennes fel, haft en stor plats i TV-tablån. Kan ni tänka er något liknande i Sverige? Kan ni tänka er att ett gäng förståsigpåare sätter sig ner i en TV-studio efter varje allsvensk omgång och spjälkar ner domares insatser in i minsta detalj? Det finns inte i vår vildaste fantasi, men det är fakta nere i stövellandet.

Fotbollsdomarna får ta emot all den skit som landets ledare utsatt sina medborgare för genom historien, enbart för att de är utsedda att se till så att reglerna åtföljs under en 90 minuter lång fotbollsmatch. Alltså inget livsviktigt, endast en fotbollsmatch.

Som supporter här i Sverige borde man kanske tänka efter både en och två gånger nästa gång man är i färd med att ropa ’domarjävel’ till någon med sitt namn broderat på tröjkragen. Hur skulle en fotbollsmatch se ut om vi inte hade de där domarna som bara gör fel jämt? Är det möjligtvis så att även de kan begå misstag ibland? Vad jag vet är det vanliga människor det handlar om, inga maskiner. Visst, man kan tycka att han borde ha sett vem som var sist på bollen, att den där motståndaren filmade eller att bollen var inne med en halvmeter, men det är inte alltid mannen med pipan som vi ska beskylla. Det finns män som bestämmer över dessa domare också, män som sitter på betydligt större makt och som mycket väl skulle kunna se till att minimera den mänskliga faktorn i fotbollssammanhang.

Men det är ju alltid enklast att attackera den som är närmast, eller hur? Nästa gång kan ni tänka på orden som en vis engelsk man först yttrade, och som sedan dess använts i flera olika sammanhang. Don’t shoot the messenger!

Jag skrev tidigare att fotboll inte är livsviktigt. Det stämmer naturligtvis inte. För ni minns väl tanten i kiosken, gubben på caféet, barnen med sina fotbollar och de där hårdhudade supportrarna som håller till i curvor runt om i det stövelliknande landet. För alla dem är fotboll lika med livet.