Taktisk briljans

Så här snart ett dygn senare är det väl hög tid att snacka ner gårdagens match mellan de två jättarna, Milan och Barcelona.

Många var vi som på förhand trodde att Milan skulle vara helt chanslösa mot världens bästa fotbollslag, speciellt med tanke på den elva man ställde upp med och de spelare som satt kvar i sjukstugan. Att stoppa Xavi, Iniesta och Messi kräver sina män, och osäkerheten kring hur en backlinje bestående av Bonera, Mexés, Nesta och Antonini skulle klara av den uppgiften var stor. För uppgiften inför den första av två kvartsfinaler var solklar, nollan var tvungen att hållas intakt.

När klockan slog någonståns runt 22.40 igår kväll hade vi svaren på många av de frågor som omgärdade matchen på förhand. Det överlägset viktigaste svaret var att Milan hade lyckats med det, som dagarna innan hade setts som en omöjlighet, man hade stoppat världens farligaste offensiv från att göra mål. Matchen slutade, som ni alla vet vid det här laget, 0-0, även om målchanser inte saknades.

Robinho var den störste och förste målsumparen, då han sin vana trogen missade ett jätteläge redan i den första minuten. Skadeuppehållet hade inte hjälpt brassen att hitta målformen, det kunde konstateras.

För Milans del var det sedan svenske Zlatan Ibrahimovics tur att missa ett friläge, ett läge som den långe knappast missat om motståndet hetat något annat. Det var överlag en svår match för Ibra att glänsa i, med tanke på det försvarsinriktade spel som Milan visade upp. Men. Han, om någon, behöver lyfta sig i dessa matcher och visa vägen. Han var trots allt alltför osynlig matchen igenom.

Så i den första halvleken borde Milan gjort två mål, två mål som hade behövts i en sådan match som igår. Ska man slå ut Barcelona måste, måste, måste man ta vara på alla sina chanser. Det gjorde inte Milan.

Barcelona var ändå, matchen igenom, det spelförande och mest farliga laget på den gröna rektangeln. Chanser skapades, men om inte Abbiati räddade dem som var det en flygande Luca Antonini som stoppade Barca-spelarna från att göra mål. Den gode, och ofta hårt kritiserade (med all rätt) Antonini var en gigant i gårdagens match och utsågs också till matchens spelare av UEFA.

Sen var det det där med straffsituationerna. Alexis Sanchez revs ner av Abbiati, åtminstone om du frågar Viasat-experter och Barca-supportrar, men svenske miljonären till domare Jonas Eriksson vinkade avvärjande. Om det nu är till någon tröst Jonas, så tycker jag att du gjorde helt rätt. Sanchez sökte den och släpade med benet för att få kontakt, och sen stupade han. Frågar ni mig så är inte det straff, men sen är jag ingen domare heller.

I andra halvleken hade Barca bud på ännu en straff, och den här gången hade den rike visselblåsaren kunnat blåsa. Inbytte Djamel Mesbah försökte på ett något oortodoxt sätt flyga genom att hänga i Carles Puyols blålila-randiga tröja, och även om Puyol lyckades få till ett farligt avslut av läget så hade det varit svårt för i rossoneri att protestera mot en straff där.

Men det blev inga straffar och matchen slutade 0-0, och ska jag vara helt ärlig så kändes resultatet trots allt ganska rättvist. Det var en mycket väl genomförd match av Max Allegris grabbar, och drömmen om ett avancemang lever ännu en vecka. Chanserna är inte stora, inte stora alls, men de finns ändå där, och det är det som är det viktiga. Hoppet lever, och då kan fortfarande allt hända.

Barcelona-spelarna var inte nöjda med någonting efter matchen, till skillnad från Milan-spelarna, och klagade inte bara på domare Eriksson utan också på den undermåliga gräsplan som San Siro bjöd på. Den var både för hal och för torr, hur nu det går till, och det ansågs inte alls lämpligt att spela possesion-fotboll på den. Det var till och med så pass illa att katalanerna idag kände sig tvungna att anmäla detta otyg till UEFA.
Jag säger så här. Spelar man fotboll på den nivån, med ett överfullt bankkonto som bara väntar på att bli använt, så borde man utan tvekan kunna bemästra en plan hur den än ser ut, om det så skulle vara en grusplan. För helt ärligt, hur såg planerna ut när dessa spelare började spela fotboll? Det var inga gräsplaner klippta med kirurgisk precision, det kan jag lova. Barcelona ska skatta sig lyckliga att de inte behöver spela alla sina matcher på San Siro, för har man den arenan som hemmaplan ser också sjukstugan ut som den gör.

Jag tror helt klart att San Siros gräs har haft en påverkan på Milans och Inters skadebekymmer, men ett gäng högklassiga katalaner borde utan tvekan kunna prestera fin fotboll även på den planen. Milans vice president, Adriano Galliani, har dock idag gått ut och sagt att han hoppas att San Siros matta ska bytas ut i sommar, till en med artificiell grund och riktigt gräs som grädde på moset. Allt beror just nu på om Inter går med på förslaget, och varför skulle de inte? Kanske kan det lösa problemet med väntetider på MilanLab och Inters dito.

Nåja, på tisdag är det match igen. Den här gången på Camp Nou, där gräset alltid är grönt och välfriserat. Det kommer utan tvekan bli en spännande match av det med, men Milan har en extremt tuff uppgift framför sig. Men, om man lyckas göra mål så räcker det med ett kryss för avancemang. Här vill jag bara påminna om 2-2-matchen lagen emellan i höstas.

Det är inte omöjligt. Drömmen lever, som sagt.

Och kan Luca Antonini, Daniele Bonera, Massimo Ambrosini och till och med Clarence Seedorf spela på samma nivå som igår, ja, då är allt möjligt.

Buona Serata!

.